Feminism

ett ord som förvridits till något fult och får många att vända och vrida på sig i stolen i önskan om att få byta samtalsämne, usch vad jobbigt. På något sätt har folk endast tagit till sig ordet från dem som missbrukar det och tänker på manshatare och att meningen med feminism är att utplåna männen från jordens yta medan kvinnorna härskar.

Jag blir så trött på det. Feminismen är en strävan om att kvinnan ska bli ekonomiskt, socialt och politiskt jämställd med mannen. Varför blir då så många rädda och obekväma med detta ord? Få är de killar som ens skulle våga kalla sig feminister, även om de skulle skriva under på att kvinnor ska vara jämställda med män på alla plan – beror det få att ordet låter som feminin? Ett ord som män verkar vara sjukt rädda att förknippas med. Förmodligen en kvarleva från det feminismen kämpar emot – könsrollerna vi föds in i. Feminism-rörelsen satte igång på allvar under 1700-talet, upplysningstiden, då människor skulle ses som jämställda – men i den bilden uteslöts kvinnor. Som att vi inte vore människor. Kvinnan har tillskrivits egenskaper i jämförelse med mannen och värderas utifrån mannen – allt som inte mannen vill kännetecknas vara får kvinnan vara. De flesta känner väl till vad feminister har åstadkommit med lika rösträtt och att få börja arbeta osv. men alla ämnen på agendan är långtifrån avklarade. Det är många saker som inte förändrats ett dugg och många verkar inte riktigt vilja att det ska det heller.

Det man inte lyckades med i början av 1900-talet var lagar om lika lön, och männen fick fortfarande de bäst betalda jobben och maktpositioner. Känns det igen? Det är tråd som hängt kvar i nästan 100 år, till och med i det mest jämställda landet i världen: Sverige. Där feminism har utmålats til ett fult ord och där partiet Feministiskt initiativ terroriserades i rädsla för... vaddå? Vad är det som är så provocerande? Är vi fortfarande så otroligt inskränkta i gamla förlegade könsroller att vi inte kan klara av att kvinnor tar för sig och visar framfötterna? Vi är inte beredda att ta steget fullt ut. Det måste betyda att kvinnor har gått på att feminism är något fult medan män är rädda att släppa ifrån sig den makt man fortfarande har i samhället.

Det börjar ju redan när vi är små. Kolla på hur olika vi uppfostrar killar och tjejer. Tjejer ska vara söta, gulliga och lugna medan killar får göra precis vad dem vill och smutsa ner sig hur mycket som helst i leken. Magnus Betnér, ståuppkomikern, illustrerar ofta frågor som dessa på ett lysande sätt. Att han utnyttjar sig röst och berömdhet för att belysa viktiga samhällsfrågor gör honom till den bästa genrén. Tillbaka till spåret...
Titta på sportsammanhang – kvinnofotboll, hur många gånger har man inte hört att det inte är "riktig" fotboll. Och hur mycket satsas det på dem i jämförelse med männen?
Kolla på idrotten i skolan eller vilket tävlingsmoment som helst – är det något män hatar och har svårt att acceptera så är det att förlora eller vara sämre på något än en kvinna – helt enkelt för att vi fortfarande ses som sämre varelser därnere i medvetandet. Sådana här saker tänker vi inte på men de finns där likväl. Det är väl därför vi fortfarande har så få kvinnliga chefer också. Kvinnor uppfostras till att vara underordnade och till tjänst medan män uppfostras till en stor tro på att de är bäst och har svårt att se sig själva ta order från en kvinna. Och vi får fortfarande inte samma lön som män av ingen anledning alls. Kvinnor vågar ju oftast inte löneförhandla upp sig heller för man tror inte att man är värd det. Och för män är det ju på tal om anställning, särskilt i högre positioner, "lättare" att välja någon som är som en själv för jobbet, än en kvinna, dem är ju så kluriga med mens och sånt och så kan de ju få barn och be om mammaledigt. Vore det lika självklart med pappaledighet skulle det problemet jämnas ut, men eftersom männen fortfarande tjänar mer, ja då blir det ju mamman som sitter därhemma.

Våldtäkt är också en fråga som drivits av feministerna, och misshandel i hemmet. Det påminner mig om den scen från filmen "1939" som utspelar sig i Sverige under andra världskriget, där en kvinna från landet flyttar till sthlm och gifter sig med en man som är lite "förmer". För honom är hon en ägodel som han kan slå och göra vad han vill med. När hon gör något av egen vilja och träffar folk han inte vill hon ska träffa, slutar det med våldtäkt i hemmet. Det är den starkaste scen jag sett och jag blev fruktansvärt illa berörd samtidigt som jag inser att det på många håll fortfarande är såhär. En rest från då mannen såg kvinnan som sin ägodel och mindre värd. Hur många tar en våldtäkt på allvar när den begåtts av mannen du har ett förhållande med? Våldtäkt överhuvudtaget läggs ständigt på kvinnorna som deras eget fel. För kort kjol, hon var full, hon verkade intresserad, hur skulle HAN veta att HON inte ville. Rykten sprids om att hon är en hora trots att hon blivit utsatt för våldtäkt och måste flytta till en annan stad för att slippa glåporden på skolan, på jobbet, av omgivningen.
Tjejer som är med många killar av egen vilja fastnar fortfarande i glåporden som hora medan killar är häftigare ju fler de varit med.

Jag slår också vad om att många förhållanden slutar med att tjejen glider in i den uråldriga rollen att få laga mat, tvätta, städa, ta hand om barnen, samtidigt som de arbetar hela dagarna.

Så på allvar: Tycker ni verkligen att det är så himla jämställt att vi ska utplåna feminismen? Är det inte dags att sluta vara rädda nu?